Ja tänk! I morgon börjar jag jobba igen, efter 16 månader som mammaledig med vår lilla prins ♥ Det har varit en otrolig resa, det här med att ha blivit 2-barnsmamma. Ja för att vara ärlig har det varit tuffare än jag föreställde mig, att få barn så tätt.

Men trots det ångrar jag såklart absolut inte det faktum att det nästan skiljer 21 månader mellan våra busar. Det är ju först nu på sista tiden de har börjat "leka" med varandra. De busar ihop vid matbordet och skrattar gott ikapp - likaså blir det tjuvnyp och bråk om leksaker. Att dela med sig är inte alltid så lätt.  



Och I morgon är det exakt en vecka kvar tills lilleman börjar på dagis. Samma dagis som Ninni, ja till och med samma avdelning. Det känns tryggt i mammahjärtat. Att dom har varandra ♥

Det är faktiskt med en rejäl dos av självsäkerhet som jag kommer att skola in min lilla prins på dagis. Han är otroligt nyfiken och vill utforska ALLT i hans närhet. Han är inte heller speciellt mammig eller pappig, så jag är säker på att han lätt kommer att anpassa sig socialt, både med fröknar och dagiskamrater.


Eftersom han varit med att lämna/hämta storasyster på dagis sedan han var nyfödd har han redan bekantat sig såväl med fröknarna som med dagislokalerna. Det känns också som ett otroligt plus åt det positiva hållet! :)



Nu är Neo snart 15 månader och som vi har väntat på att han ska börja traska på egen hand. Men nu går det ganska bra. Han väljer fortfarande att krypa fram en hel del, men han kan ju gå - han är bara, ofta, för feg för att göra det! Toseman :p Är dock helt säker på att det släpper vilken dag som helst nu...

Näe som ni säkert förstår har jag inte nån ångest över att skola in Neo på dagis. Tror han kommer trivas kanon!


Däremot vändas jag lite över att börja jobba i morgon. Det är med blandade känslor jag går dit, faktiskt. En kollega ringde mig nu ikväll och vi snackade en stund. Han berättade att det är mycket som har ändrats, det är egentligen som dag och natt sedan jag jobbade där sist - för som sagt, 16 månader sedan. 

Det mesta har ju med lågkonjukturen att göra, såklart. Men jag kommer ändå gå in med 100 % igt fokus. Med ett öppet sinne och med känslan om att "det ändå kommer bli bra, det här". Tror det är så man måste tänka. För det blir ju vad man gör det till, eller hur?

Näe, med en positiv inställning blir nog allt bra. Tror ni inte? :)


Så, imorrn drar jag på mig snickarbrallorna - jobbet, here I come! :D