Den där nån & jag jag jag
Är så innerligt trött på att det bara är jag som fixar saker som ska göras. Det är bara jag som är engagerad varesig det gäller luciafirande på dagis, födelsedagskalas, presenter som bör inhandlas, papper som ska fyllas i och skickas iväg eller vilka foton hos fotografen som vi ska låtas framkallas.
Varför är det så? Ska det vara så? 
Fram tills nyss har jag bett snällt om att få hjälp när ex ungarna drog ner griffeltavlan. Nya hål måste borras, en ny plugg i och sen en skruv. Hur svårt kan det vara?
Den trillade ner strax efter jul och sedan dess har den stått där, på golvet och samlat damm, i ett X antal månader... Och jag har tjatat och tjatat och tjatat.... händer det något?? Nej, just det...
För några dagar sedan hade även våran ena skohylla innanför dörren trillat ner. Nån annan än jag som fixar? Nepp!
Så i förrgår var det återigen JAG som lessnade och fixade det själv. Borra, plugga, skruva, torka upp borrskräp. Är det sedan någon som ens påpekar att sakerna sitter uppe som de ska igen? Nån som tackar för att man, ännu en gång, har gjort det "nån annan har lovat att göra"? Nä, just det.
Ska jag fortsätta? Ni kanske inte vill höra men jag behöver skriva av mig, så därför blir svaret ja.
Förra helgen var vi ju hos Fredriks pappa ni vet? (ja, jag ska fråga vart han köpt karaffen jag fick - har bara glömt! men kul att ni gillade den lika mycket som jag :) När vi körde där ifrån ringde han till Fredriks mobil och påpekade att våran blinkers "trillat av"...
... och jag önskar så innerligt att jag kunde säga att jag inte visste att den hängde så. För ni förstår, så har den hängt och dinglat i flera månader! Helt öppet i bara "sladdarna".
D E T Ä R I N G E N S O M B R Y R S I G!!!
Men, igår fixade JAG det också! Köpte transparant silikon och "limmade/tätade" dit den igen! Förhoppningsvis har vi inte fått några rostangrepp där ännu? *vad vet jag, jag är ingen bilmänniska
Likaså utgör bilen ett högljutt piiiiiip så fort vi startar den. Numera hör jag inte ens pipet, så van är jag, men det är alltså spolarvätskan som är slut. Undrar när nån ska fylla på den? Blir väl jag som får konka hem en 5L dunk okoncentrerad från jobbet ikväll, efter att ha jobbat i 9,5 timme.....
Hur är det då med de stora kartongerna som står utanför vår dörr, som en del vänner som har varit här på besök, har påpekat? Jo, det är nämligen stolarna jag beställde till Ninni och Neo ni vet? Japp, det var ett himla tag sen jag skrev att dom hade kommit, men likt förb*nnat står de fortfarande och skräpar utanför dörren.
Jag, jag, jag, jag.... Ja, återigen ska JAG kånka ner dom en trappa ner, till vårt förråd. 
Behöver jag säga vem som svettas med att bära ut våran bamse "pappers- tidnings- och plastsortering" till bilen för att sedan köra iväg och sprtera/slänga? Vem som tar med glas och konserver till insamlingen?
Vem är det som bokar tvättstugan? Dammar? Viker tvätt? Plockar in skitig disk i maskinen istället för att ställa dom på bänken/i vasken, byter toalettrulle när den andra är slut, plockar kläder som ligger slängda överallt eller som städar bort skäggstubb efetr en rakning... tjat, tjat, tjat! *suckar*
Fenomenet är hur nån som vanligtvis är så oengagerad i viktiga måsten, helt plötsligt kan bli totalt överengagerad när ex "ett nytt Xbox spel" släpps. Ja då ska det pratas om i massor och det ska minsann antecknas i almenackan! (för att inte ens tala om att det ska inhandlas samma dag det släpps, alt. förhandsbokas!)
Eller reklamblad som dimper ner i brevlådan där man "får 5 filmer men betalar för 1". Svarar man dessutom inom X antal dagar så får man ytterligare nån rabatt/bonus. Det är ju ett jäkla engagemang i sånna saker! Där hålls minsann tider och dagar ordning på in i minsta detalj...
Näe jag är förbannat trött rent ut sagt. Igår gick jag och la mig strax efter 20.00, för vilken mening är det att sitta uppe - till en film som "nån" har satt på, fast denna vet att jag absolut inte är ett dugg intresserad av den filmen...
I morse klev nån upp då klockan ringde, samtidigt kom Ninni trippandes i hallen.. Vad händer? Nån hoppade in i duschen och stängde toalettdörren! Då kommer den vakna 3-åringen inklampandes till mig i sovrummet, adjöss sovmorgon! Bara att kliva upp för att hon inte ska väcka Neo.
SÅKLART fattar jag att vår lilla 3-åring inte vill vara helt ensam i en kolsvarta lägenhet, för tror ni nån hade tänt lamporna? Eller satt på tv:n och bompa? Nix, nån skulle ju duscha! *tar ett djupt andetag och räknar till tio*
Överreagerar jag? Är jag en tjatkärring som bara surar och gnäller? Jag inser genast att svaret kan visst det bli ett JA. Men, om då svaret är JA. Bör jag inte göra nåt åt det? Det är ju ändå "nån" som numera framkallar mina dåliga sidor och hur kul kan det egentligen vara för dennna "nån"? Eller för mig? Helt allvarligt talat?
"det går i perioder", säger dom. Visserligen, men hur lång är en period? Snackar vi dagar, veckor, månader eller år? Och när vet man att det bara är en period och inte för alltid?
Näe, jag har aldrig varit med om nåt liknande och här krävs en rejäl funderare, för såhär kan vi ju inte ha det... (och att försöka snacka med nån funkar ju lixom inte heller, han tycker ju -självklart- att vi har det bra och slår dövörat till...)
att kommentera mitt inlägg :)
Åhh gumman =(
Fan vad surt..Men jag kan tala om att IBLAND är det så här oxå.Jag får väl säg att jag har lite tur.Förutom med disken o städningen då..(OM jag inte ber han)
Men säger du inte till han typ: Kan du fixa o borra de där idag så jag slippe göra de? De vore snällt om du kunde göra de för jag har en massa andra grejer o hinna med..Eller..Kan du ta o bära ner dom där kartongerna i källarn så e du snäll =)
Jag själv brukar köra den här: Andreas kan du göra mej en tjänst..Sen säger jag vad det är o sen snälla...hehe den funkar ibland...
Love youuuuuuu
Pusselipussssssssssss
Förstår hur du känner <3
Oj, nu verkar måttet vara rågat!?! Förstår att du känner dig frusterad och arg. Kom ihåg att det är bara du själv som kan se till att du mår bra... Stor kram!
usch och fy har precis samma diskusioner hemma med min man.... varför han ropar upp till mig på min sovmorgon "Vad ska med till dagis?"... istället för att själv engagera sig och tänka vad tog jag hem sist... det var den sovmorgonen det... man får gnälla ibland faktiskt!
Starkt av dig att säga som det är istället för att låtsas att allt är rosaskimmer som i många andra mammabloggar. Mitt förslag är att försöka få med karln på familjerådgivning sätt ner foten och säg det här funkar inte!
Återkommer ikväll med en kommentar... lite stressad nu, men ville iaf du skulle veta att jag har läst!
Så ska det ju abslout inte vara att du ska göra allting, hoppas att det löser sig för dig. Själv hade jag aldrig gått med på att ha det som du har det. Kram på dig
sådär ska det inte va. hur kan du gå med på det? :(
Hej.
Fy tusan va jag känner igen allt detta du skriver om. De är fruktansvärt jobbigt och de är en sån energitjuv så de inte är sant! Å som du skriver är de någon idé att sätta sig ner och prata? "Personen" tycker ju att vi har de så bra. Men alla de materiella sakerna som ska göras? Varför är de bara vi "mammor" som ska fixa, dona och ta itu med saker? Jag tycker de är väldigt orättvist att de ska vara så. Du gör helt rätt i att skriva av dig för de finns faktiskt människor som förstår dina känslor också och som sitter i samma sits som du. Kämpa på gumman och fortsätt med de du gör. Ignorera din partner och lev på med dina barn för de är för deras skull och din egen som du ska kämpa på. En dag kommer han fatta på allvar att de inte går att ha de sådär. Fast de negativa är ju att de kanske är bra max 4 dagar sen återgår de till de gamla vanliga igen att de återigen är en själv som gör allt. Egentligen skulle du sätta hårt mot hårt, skit i att tvätta hans kläder, fixa hans saker bädda hans del av sängen m.m. så kanske han får sig en tankeställare om hur mycket du gör egentligen hemma. Kämpa på med dina barn. <3 de är ändå dom som är viktigast i livet. Följ ditt hjärta. <3 MVH: Mikaela. =0)
Men usch gumman det där lät inget vidare alls. Men du är väldigt stark och duktig som fixar allt själv jag själv hade gett upp för länge sen! Var stolt över att du fixar det! Kramar
Oj, oj, oj....Det skulle kunna vara ett inlägg skrivet av mig.....Jag har en likadan "nån" hemma. Det är precis så som du beskriver det. Jag har haft det så här i ÅTTA år snart. Grejen är den, att jag finner mig själv hela tiden komromissa ner mig själv. Jag har förändrats MASSOR, när det gäller antal ggr städ per vecka, disk, tvätt osv osv.....Det enda jag inte rör mig ur fläcken på är hur diskbänken ska torkas av (men det gör jag så gärna då jag insett att "nån" kommer aldrig lära sig). Grejen är den att jag har ju också insett att fastän jag prioriterar ner mig själv, så gör jag ändå allting själv, precis som du! Man skulle ju kunna tycka att om jag nu förändrat mina "krav" skulle min "nån" kunna hjälpa till. Men nej!!! Jag har precis samma tankar, att så här kan man ju inte ha det resten av livet. Tror jag fortfarande går och väntar på att "nån" ska bli vuxen...Fast ju längre tiden går, desto mer misströstar jag :-( Jag älskar min "nån" (det är inte det det handlar om) däremot orkar man inte jobba heltid, vara tvåbarnsmamma och dessutom ro runt ett helt hushåll (med allt vad det innebär) helt själv....Jag har inga råd att ge dig, och jag skulle kunna babbla p här i evigheter men det hjälper ju inte dig. Jag ville nog bara säga att du är inte ensam!!!! Och frågan du måste ställa dig är: Är han värd allt detta???? Det är en fråga jag grubblar på dagligen! STOR KRAM
Risk för att låta som en hagga, men jag hade nog aldrig orkat ha det så som du beskriver. Är man två om föräldraskapet och hemmet, o allt därtill. Så ja, då banne mig är man TVÅ!! Du är inte 1 vuxen som har TRE barn. För just nu har du nog det... Jag är helt själv med min dotter. Jag vet vad det innebär och att allt hänger på mig. Så då vet jag ju det och kan inte bli arg på den "andre". Så, det jag menar;du är ju faktiskt inte ensamstående! Men det är alltid lätt för utomstående att säga vad man ska göra, känna osv. Så, innerst inne vet du bara själv vad du ska göra och inte göra. Frustrerad förstår jag att du är. Men, ta dig en rejäl funderare om det är detta du kan stå ut med. Alltså, för och nackdelar...
En stor kram till dig! Tycker du är utomordetligt underbar mamma och människa. Undrar alltid hur du orkar med allt du hinner och grejar med. Supermamma är du!!
Jag förstår hur du känner dig,hade samma problem här med.Men en dag så vart jag så otroligt ledsen och sa bara att detta funkar inte längre.Jag vill inte leva med dig längre,för jag lever i alla fal själv som det är i dag.Jag älskar dig men du tar musten ur mig sa jag.Och det är nu för ca 1 år sedan och tro mig det har blivit mycket bättre.Och i höst ska vi gifta oss :D Man måste bara sätta ner foten och säga nu är det nog.
Hoppas att det löser sig för er ni är ju två om era barn och allt som hör till.
Hoppas ni får en toppen helg i alla fal kram Laila
Förstår precis hur du har det vännen, och jag lider med dig enormt mkt.
Min gubbe säger att allt blir bättre när jag får ett jobb.... Hur FAN ska det bli bättre då, jag kommer ju bara få ännu mer att göra :( Nä någon ordning måste det bli på våra karlar, annars kanske vi kan flytta ihop med barnen!
stora kramar
Ghaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!! Jag vet inte vad jag ska säga :S D e helt sjukt att ha d så som ni verkar ha d :S Inte undra på att du e trött!!!! Man hjälps åt med bostaden & barn har man oxå tillverkat tillsammans så d hjälps man oxå åt med! SKÄRPNING PÅ HONOM!!!
Hej!! Tycker inte att du klagar. vet precis hur du känner dig. I perioder så har jag haft det så oxå. Men nu så är jag "arbetslös" kan man säga så då tar jag hand om hemmet till största del. Men vissa saker ser inte dessa "män" så är det bara. Det går nog aldrig komma i från. Jag hoppas att det löser sig. Ni får väl komma på något rättvist schema, så det blir jämn fördelning hemma. Skickar dig i alla fall en stor varm kram... Camilla
Jag tror säkert att vi är många som känner lika som du. Varför är det så svårt att dela på ansvaret?! Har tyvärr ingen bra lösning men kan dock dela med mig av ett tips för sovmorgon... Mina söta grannar som har FYRA små barn har en fiffig lösning. För att ibland få sin välbehövliga sovmorgon turas dom om att gå upp när barnen vaknar på helgerna. På så sätt får den ena föräldern sova ut ostörd.
Jag kan känna igen det där till viss del. Är så tråkigt när man går och surar över att inte "nån" annan kan ta för sig lite och få saker gjort. Nu ska jag inte klaga för mycket för vist gör han en del hemma men inte riktigt tillräckligt....
Hoppas han kan förstå vilket hästjobb du gör.
Kram
Ååååå vad jag önskar att jag kunde ge dig en stor kram! Fy fan. Jag vet PRECIS hur det känns.
Jag var tillsammans med en kille i 5 år (inga barn) men vi hade radhus, hundar (x2), bil, katter (x2) och såklart tvätt, disk, mat som behövde handlas och disk som behövde diskas, en stor tomt som behövde underhåll och allt som hör till i ett hushåll. Jag gjorde ALLT. Det är faktiskt inte överdrift.
Kunde väckas på morgonen (jobbade skift så fram till 23) av att hundarna måste ut, själv hann han inte då han redan var sen till jobbet, så sovmorgonen rök, och sen var det bara att sätta igång med alla "måsten"... jobba i 10 timmar, sen handla, skynda hem, ut med hundar, packa in matvaror, laga mat, diska, ut med hundar igen och allt detta medans den där "mannen" satt och spelade sitt förbannad X-box. Aldrig engagerad i ett skit men kom det ett nytt spel kunde han minsann stå ute och köa en hel natt... jävla idiot rent ut sagt.
Iallafall, jag kände som du, gick runt i ungefär ett år och velade, ska det vara såhär? Ska det känna såhär? Ska jag bli en bitter gammal tant som ser tillbaka på mitt liv och tänker "varför gjorde jag ingenting?"... jag försökte prata med honom och få honom att förstå att jag verkligen inte orkade längre, att jag inte var lycklig, varje gång lovde han bot och bättring och det varade kanske i två dagar.
Jag ville så gärna att han skulle inse att jag faktiskt kunde lämna honom om han inte "såg" mig. Försökte varna och berätta hur jag kände, men han fattade nog aldrig. Tillslut lämnade jag honom, det var 3 år sen och han har inte kommit över det än. Han ångrar sig så jävla mycket, men det finns inget inget som kan få mig tillbaka till honom. Jag menar inte att du ska lämna, inte alls, det är ju helt ditt beslut, extra känsligt när man har barn. Jag menar bara att jag vet PRECIS hur det känns, när man känner sig som att man står och försöker hålla emot ett tåg från att åka, och det går inte, men man kämpar allt man kan, och det står en person och tittar på, och ser allt hända men ändå inte hjälper till!
OJ vad långt det blev nu. Kämpa vidare, du kommer att ta ett beslut, det som är rätt för dig, när du känner dig mogen!
KRAMAR!
åååh vad jag känner igen mej i det där... kanske inte mest i så mkt fixande. Men i städning, laga mat, kläder/vätt, viktiga papper och annat som bara står o står o står... Tills JAG tar i tur med det...
Jäkla tröga drängar vi har! Hehe
kram kram
En riktigt (karl) KVINNA reder sig själv ;)
känner ALLT för mkt igen det du känner!! så härligt du skriver om det,tack!!!!!!!!!!!!!! ja snälla vad ska vi göra? kan vi ge varann tips?
kram Cina
Hej! Känner inte dig, men läser din blogg då och då. Känner så väl igen mig i det du skriver, finns på mailen om du behöver avreagera dig nån gång :) Ta hand om dig! Kram
hej.vi var o besökte er idag.på en snabbfika.min man jobbar ju med fredrik.o måste säga att ni har det jättemysigt hemma.alla mysiga små detaljer.o jag känner igen denna visa med att man får göra både det ena o det andra annars blir det inte gjort.men som tur väl är så klarar vi o göra fler saker innan det skiter sig än vad våra karlar kan. ;D
Gudars jävla skymning gumman!! Det är i stunder som detta jag är så hysteriskt jävla glad över att faktiskt vara ensam! Här är det bara Mig att skälla på. Jag tycker det är jobbigt nog.
Och jadu, hur länge skall man stå ut? Jag hade blivit vansinnig .. men så har jag oxå ganska kort stubin. Jag tänker på dig och håller tummarna för att allt så småningom kommer bli bättre på ett eller annat vis. Kan det funka med ett ultimatum kanske? (ja, jag vet att vi egentligen borde vara vuxnare än så men.. vad gör man inte?) KRAM till söta dig!
Utan att känna någon av er så måste jag säga att det är för jävligt att du får göra allt. Du jobbar, tar hand om barnen (oftast vad det verkar) och sköter precis allt. Det verkar nästan som du bor med 3 barn. Slå näven i bordet, ställ ultimatum... är man en familj måste båda vara engagerade och visa intresse
