Känner mig helt tom inombords. Vem är jag egentligen? ... förutom "mamma Lina"...? Eller är det just den jag har blivit. Bara Lina, finns kanske inte längre? Hon kanske sakta började tyna bort, dagen då Ninni föddes. Dagen då de flesta sk "vännerna" var och hälsade på varenda dag. En bäbis, va kul.


Men sen då? Sen var det helt plötsligt ingen som kom. Då var det tydligen inte lika roligt längre.


Var det mitt val av "nykterhet" som i sin tur styrde deras val att sluta bjuda med mig på deras "fester"? Eller var det Ninni - mitt allt! - som helt plötsligt gjorde mig osynlig och ointressant?


Eller var det helt enkelt så att dett berodde på att jag var tvungen att "tacka nej" för många gånger, inte för att jag inte ville... utan för att jag inte kunde.



Vart är mina känslor? De äkta. Vad känner jag egentligen? Vilka finns innerligt varmt - och för alltid - i mitt hjärta?


Eller är det så att man har fullt upp med allt annat så man inte hinner känna efter? Känslorna pressas så långt bort de bara går, och glöms bort?




Igår, efter promenaden, var jag lycklig. Eller, var jag det? Kunde inte sätta ord på varför jag var det, utan jag bara va... Varför?


Varför kändes allt så lyckligt, just precis då? För att jag hade varit helt själv - och för 50 min slapp jag tänka på någonting annat än vad textena i musiken jag lyssnade på, handlade om.. ? Inga måsten. Inga  "hinner jag?" .  



Idag är jag helt tom. Hur kan det blir så ? Amningshormoner? En omöjlighet att det bara beror på det. Eller? Tårarna kan man skylla på hormonerna, men känslorna? Reaktionen? Verkligheten?




Kärlek? Vad är det?
- och nu syftar jag inte på den oändliga kärleken man har till sina barn..


Är det att ta ut soporna innan man går, så att "du" slipper? Eller är det att visa sin uppskattning? Ge bort en ros eller fin present? Berömma? Eller att bara finnas där?


Ärlig. Lojal. Snäll. Omtänksam. Ska det vara så svårt?




Vem är jag? och hur tar jag reda på det?



Vad vill jag? Ärligt alltså. Vad vill jag med mitt liv? Vill jag stå och stampa på samma ställe, eller ska jag våga ta steget och bryta mig loss. Loss från "det gamla trista". Loss från det negativa, som ändå aldrig blir bättre - hur man än försöker.




Jag behöver kanske en paus. En riktig rejäl paus. Från allt....






Vet egentligen inte om jag borde publicera det här, men väljer att göra det ändå. Mest för att jag vill att "folk" ska förstå. Det finns en "bara Lina" där inne, någonstans. Det måste det göra. Och den Lina har känslor, precis som alla ni andra...